Emmes tankar om resans gång

När jag var hemma i Småland för jubileumet la jag in alla mina berättelser på min mp3. Jag säger berättelser för de är för långa och vuxna för att vara sagor och för barnsliga och korta för att vara romaner. I alla fall så är de tre klara och tre som jag har fastnat på, kommit halvvägs  och har problem att gå inför landning.
I alla fall, varje gång jag kommer i närheten av dem blir jag väldigt känslosam. Jag blir nyförälskad i Henry, den senaste stjärnan, minns hur Tommy valsade in i min hjärna och charmade mig och kommer ihåg de sena nätterna med Zack och John.
Jag har, så längt tillbaka jag kan minnas, gjort historier i hjärnan och fått mina vänner att leka dom med mig. Ja ibland hela klassen. Men mest har jag haft dom i hjärnan. När jag gick i åttan skrev jag ner den första av dem. "jag lärde mig åka skridskor i Trissa" hette den. Ganska så rejält dålig. Det var tre sidor förklaringar, en och en halv A4 bara dialog rakt upp och ner, som inte ledde till något och tråkiga människor. Men det var min första. Jag hittade den för några månader sen och läste igenom. Jag gillar den, men det är bara för att jag har i huvudet alla de karaktärsdrag och känslor som jag inte lyckades få ner på pappar, jag vet vad som egenkligen händer i boken även om ingen annan  förstår det.
I alla fall, att ha misslyckats med den gjorde att jag höll mig undan två, tre år och vågade inte skriva. Men till slut var jag tvungen att skriva ner en av dom. Så jag började skriva om Zack och Sarah, piraten och prinsessan. Ganska lamt, men jag gillar gangren. Det är som sagor för vuxna, lite Barbara Cartland över det hela. Men mindre supersött och poesiliknande, inga passionerade kärleksförklaringar med dånande, alltid lika blyga, tonårsflickor i en vuxen kvinnokarls "starka armar". Hon gömmer alltid ansiktet blygt vid hans skuldra "rädd för den flamma som börjar växa i henne" medan han förklarar att "han alltid letat efter henne utan att veta det, aldrig trott att det fanns någon så guddomlig som hon". Jag har läst för många Cartland alltså!
Okej, jag skrev ner Zack och Sarah. av en anledning egenkligen. Det är bara skönt att när man får dom på papper slutar de spöka i ens sinne. Man slutar drömma om dem på nätterna och man sluta tänka på dem varje vaken timme. Man ger dem en fysisk plats så slipper jag ha dem springades runt i det psykiska.
Ni ska veta, att när jag väl började blev det ett beroende. Jag kom i skrivhumör, skrev några timmar på kvällen, kunde inte gå och lägga mig förrän just den delen av berättelsen var färdigskriven.
Alltså, slutsumman blir: Jag har spenderat många nätter med att få ner de där killarna på papper, mycket känslor snurrar runt i huvudet på dig och man blir väldigt bunden vid karaktärerna. Så när man så här i efterhand tittar tillbaka och läser, minns man mest känslan av hur man kände när man skrev det. Och jag blir väldigt sentimental. Jag blir ofta sentimental.
Att skriva är väldigt skönt. På något sät lättar man på trycket av att bara få uttrycka känslor och driva med saker, skriva ner på papper saker man tänker. Det är nog därför vissa verkligen gillar att skriva dagbok. Problemet med mig och dagbok är att jag skriver så långt att jag skulle få vara uppe sent varje kväll.