Emmes tankar om resans gång

Punt ett
Jag satt och kollade lite informatin om att jobba i England för någon vecka sedan och läste att de är väldigt noga med sina klädregler. Det är kostym som gäller för killar och kjol och kavaj för kvinnor. Det beror ju naturligtvis på företagets policy på området, men den generella regeln är kavaj.
I Sverige tycker man väl att det är lite väl formellt. Det är mest dom höga cheferna som har kavaj, inte har man det en vanlig dag på jobbet.
Men när jag gick till MD imorse för fösta gången så förstod hur det kommer sig att de kan stå ut med detta faktum att alltid vara halvstrypta av slips och tvångsjacka.
De har skoluniformer när de är små! Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli. Eller i det här fallet grått.
När jag gick gatan fram så började gatan fyllas av unga tonåringar och små tioåringar i geåa byxor med pressveck och kavaj. Grå pullover och grön slipps. Det var som om en flock med förminskade chefer var på väg till en kongress.
Har man aldrig sett barn i skoluniform förrut är det en specell känsla. Jag gick och småskrattade hela vägen. Vilka små perfekta människor. Jag hade många bilder av filmer om pojkar på internatskolor i huvudet.

Punkt två
Den där grejen med att man alltid ska driva med att engelsmännen alltid dricker te är helt sann. Idag var min första dag som volontär på Mission Direct.
Jag var där förra veckan på intervju. Det första dom frågar mig när jag kommer dit är om jag vill ha en kopp te. Helt paff tackar jag ja. Jag gillar inte ens varma drycker. Så där fick jag sitta med min kop och surpla i ren förvåning medan jag blev intervjuad.
Idag när jag  kom dit. Åter igen. det första jag hör är "Hello, would you like a cup of tea" Sen satt jag där med min kopp och sörplade igen.
Två timmar senare kommer människan med en kopp till! 
Dom försöker få mig beroende.
Vad är det med engelsmännen och te? Det smakar ju inget ens. Men jag måste erkänna att det var skönt att dricka något varmt i det kalla vädret.

Punkt tre
Jag erfor något idag jag alldrig trodde jag skulle få vara med om.
I England har dom ofta smörgåsar och lite tilltugg till som lunch. Jag blev bjuden på det idag.
Ett av tilltuggen är Crisps. Vad vi Sverige kallar för chips. Säger man Chips i England betyder det pommes. Anyway, jag kände till att de brukade äta chips till lunch men hade inte testat det än så jag tog en liten påse, ungefär samma storlek som en liten påse cips hemma. Jag trodde att jag tog vanliga potaischips, Men jag tog "salt and vineger".
Vinäger! Vem i allsin dar(!!!!) kommer på idén att doppa chips i vinäger.Sura chips, kan ni tänka er.
Jag satt och grimaserade som om jag åt en citron. Folk började titta. Jag tar aldrig mer den smaken säger jag ju bara!!

Punkt fyra.
Jag har testat på kontorsarbete idag. Sinnet gillade det.
Ryggen misstycker. Ska jag sitta i samma ställning som jag satt idag för länge kommer  jag utveckla puckelrygg. Jag får väl bosätta mig längst upp i Big Ben och börja prata med statyetterrna medan jag dresserar duvorna att dansa små grodora.
Vilka framtidutsikter.